Trip report
Flygbolag: KLM (A321neo) och Air France (A220-300 och 777-300)
Feb 2026
Kabinklass: Business → First Class (La Première)
Avresa: OSL (via AMS och CDG)
Destination: HND (Tokyo Haneda)
Antal poäng: 54 000 + CT
Skatter & avgifter: 1 602 NOK (cirka 1 500 SEK)
Uppgradering: 29 717 NOK / cirka 28 000 SEK (varierar med tid, rutt och ledig kapacitet)
Skribent:
Daniel
Total upplevelse
Äventyret börjar en fredagseftermiddag i mitten av januari. Efter flera månader utan luft under vingarna och över lag få spännande bonusresor faller blicken på en resa till Tokyo med KLM och Air France bara några veckor fram i tiden. Efter lite fram och tillbaka dyker det dessutom upp en komplett returrutt med SAS partner. Trots att mottot är ”book first, tänk sen” dröjer det ända till måndag eftermiddag innan jag bestämmer mig för att trycka på den magiska knappen. Otroligt nog är rutten fortfarande tillgänglig.
Biljetterna bokas, poängen dras, hotellet reserveras och det är bara att börja glädja sig. Rutten innebär en i kortaste laget transfer i Amsterdam, men både KLM:s nya A321 och Air Frances riktigt bra A220-300 följer med på resan – det här blir toppen. (Tripreporten fokuserar dock i huvudsak på sträckan CDG–HND, av skäl som så småningom blir ganska uppenbara.)
Hela Air Frances 777-300-flotta ska så småningom få nya kabiner, men på den aktuella avgången flygs det fortfarande med den gamla kabinen. Nåväl, till och med den gamla kabinen är i nivå med det bästa som vissa av konkurrenterna har att erbjuda. Av egen erfarenhet vet jag dessutom att Air Frances ”soft product” är väldigt bra, särskilt med avresa från hemmabasen i Paris.
Några dagar före avresa kollar jag för skojs skull den lediga kapaciteten. Det verkar finnas gott om plats, och inget av sätena längst fram är sålt ännu. Det hade ju varit kul med en uppgradering? Enligt ryktena ska man dock ha tur för att få ett sådant erbjudande, och helst bör man ha hög status i Air France-KLM:s eget bonusprogram.
På morgonen dagen före avresa gör jag mig redo att checka in i appen. Jag vill ha ett av bulkhead-sätena på rad 9, som inte blir tillgängliga förrän incheckningen öppnar. De är inte lika suveräna i den gamla kabinen som i den nyrenoverade, men de är fortfarande mycket privata, eftersom rad 9 saknar mittensäten.
Först lite strul där appen inte vill låta mig checka in. En omväg via appen löser dock problemet. Men så är det något annat som lyser mot mig: ”Upgrade your experience”.
Jag går in i säteskartan igen, scrollar hela vägen fram till nosen på planet, och minsann – det går att uppgradera till Air Frances sägenomspunna första klass, La Première. Pulsen stiger. Ska jag faktiskt få bocka av den ultimata punkten på bucketlistan? Haha, det där priset var väl lite väl saftigt?
Jag har hört att Air France använder kraftfulla algoritmer, så kanske sjunker priset efter hand? Dagen går och jag kollar appen regelbundet. Plötsligt finns bara ett säte kvar, samtidigt som priset har stigit i stället för att sjunka. Har algoritmerna lurat mig fullständigt? Kan det försvaras att lägga så mycket pengar? Nej, egentligen inte, men …
Efter mycket fram och tillbaka, och uppmuntrande ord från både när och fjärran, bestämmer jag mig strax efter klockan 21.00. YOLO – här ska det uppgraderas.
Först misslyckas uppgraderingen i mobilen. Jag får inte betalt. Är jag för sent ute? Nej då. Efter att ha plockat fram datorn går processen sin gilla gång, och efter en liten stund lyser ett nytt boardingkort mot mig. Den här gången med ”La Première” skrivet i knallrött.
Hjälp. Nu börjar pirret.
Incheckningen vid Air France-disken är föga ceremoniell. ”Hur många kollin? Vill du ha boardingkort?” är det enda agenten frågar om. Lite snopet, men vi är ju inte så bra på fanfarer här uppe i Norden, så det får gå. Men boardingkort ska jag självklart ha, alltid.
Vi spolar snabbt fram till strax efter boarding i Amsterdam. Pursern kommer fram och säger: ”Monsieur, you have a connecting flight in Paris to Tokyo? Yes, someone will meet you at the gate. Take your time and enjoy, it is after all La Première.” Jodå, så ska det låta när man trots allt har lagt en mindre förmögenhet på att uppgradera.
Vid ankomsten till CDG börjar det roliga på riktigt. I samma stund som jag kliver ut genom flygplansdörren står pursern redo att överlämna mig till min alldeles egna LP-värdinna. Den mycket eleganta franska Céline strålar som en sol. Jag misstänker att pursern har skvallrat om att jag såg rätt uppspelt ut när La Première kom på tal tidigare. Céline gör i alla fall sitt för att upplevelsen ska bli så bra som möjligt.
In i terminalen? Nej, inte alls. Här ska vi ut genom en sidodörr, nerför en trappa och in i den väntande Porschen. Jag informeras om att den vanliga La Première-loungen tyvärr är under renovering och att man därför har öppnat en tillfällig lounge vid incheckningsområdet. Det visste jag lyckligtvis redan. Den ursprungliga loungen är öppen fram till klockan 14.00 och tydligen hela söndagen, men är annars under ombyggnad (i skrivande stund är den dock färdigrenoverad och redo att ta emot de lyckliga).
Vi måste ändå förbi polisen, som håller till i den ursprungliga loungen, för passkontroll. Det är avklarat på två minuter medan jag väntar i bilen. Därefter kör vi förbi ett fint urval widebody-plan som står på rad. Vart ska alla dessa plan? Vem vet – jag ska i alla fall till loungen.
På vägen kommer vi överens om att jag gärna vill vara först ombord när det är dags. Några minuter senare eskorteras jag in genom en dörr, upp i en hiss och in i det allra heligaste.
Egen restaurang, loungeområde, toaletter och dusch. Till och med två privata sviter som kan reserveras för ytterligare 3 500 euro styck. Men varför skulle jag göra det? De enda andra passagerarna befinner sig inne i en av sviterna, så jag har resten av loungen helt för mig själv.
”Your flight is not for another five hours. Enjoy our late lunch menu.”
Céline ser lite fundersam ut och frågar om hon får låna passet och boardingkortet igen, medan jag visas till ett bord.
”Can I get you something to drink, Monsieur? Some champagne?”
Ja tack. Man är ju trots allt i Frankrike.
Väl medveten om att det väntar en festmåltid ombord också lyckas jag begränsa mig till en caesarsallad som förrätt, följd av piggvar. Otroligt delikat. Varmrätten är dessutom så pass måttlig i portionsstorlek att man gott hade kunnat unna sig en till.
Innan den första rätten når bordet kommer dock Céline tillbaka. Boardingkortet är utbytt, och jag får den röda mapp som ett boardingkort till La Première självklart ska ligga i.
Efter den sena lunchen drar jag mig bort till loungeområdet. Det man inte får i den tillfälliga loungen är ett eget område med vilstolar och Sisley-spat, som normalt är en del av upplevelsen. En liten tupplur hade i och för sig inte skadat, men spat brukar ändå vara fullbokat flera dagar i förväg, så med en uppgradering i sista minuten kan man knappast räkna med att få en tid där (ryktet säger dock att kapaciteten ska ha fördubblats efter ombyggnaden).
Trots att La Première-hotlinen tidigare under dagen hade beklagat att ingen dusch fanns tillgänglig visar det sig att det visst är fullt möjligt. Tre egna duschrum står redo. Sisley-produkter, Dyson-hårtork, badrock, tofflor och tillräckligt med handdukar för en medelstor familj hör till.
Om det här är den tillfälliga loungen undrar jag verkligen hur den ”riktiga” loungen är. Här saknas inte mycket. Rejält vattentryck och bra ventilation är det också.
Ska man dra av för något får det bli att möblerna i loungeområdet ser bekvämare ut än de faktiskt är, och att man något överraskande inte lyckas blanda en enkel Martini. Nåväl, vi lider ingen nöd för den sakens skull.
Inte långt därefter kommer Céline tillbaka. Det är dags att bege sig ut till planet. Det ska också noteras att jag fortfarande är den enda passageraren i den här delen av loungen. I restaurangen sitter dock nu en liten skara passagerare som senare visar sig vara mina medpassagerare på resan till Tokyo.
Vi går genom den privata säkerhetskontrollen.
”No, Monsieur. Leave your electronics. Only liquids need to be taken out.”
Därefter bär det av ut till ännu en Porsche. Fem minuter senare står vi under jetbryggan vid gate L48. Céline knappar lite på en iPad, och 28 sekunder senare kommer klartecknet.
”Are you ready to work out, Monsieur? We unfortunately do not have an elevator.”
Tja, det är det minsta problemet. Känslan av att sväva uppför trappan är påtaglig.
Väl framme vid planet, F-GSQA, står inte mindre än fyra personer redo att ta emot mig. Styrmannen beklagar att kaptenen inte kan hälsa mig välkommen, eftersom han är upptagen med att kontrollera maskinen inför avgång. Jaha, okej, det får gå för den här gången. Vi får klara oss med en styrman, en purser och de två extremt professionella La Première-flygvärdinnorna.
Det är ändå Céline som följer mig hela vägen till sätet, innan hon önskar mig trevlig resa och på återseende.
Kabinen är uppställd i en 1-2-1-konfiguration och utförd i samma eleganta gråtoner som loungen. Den röda filten som ligger redo i sätet bidrar samtidigt med lite färg. Själva sätet är en enorm fåtölj som kan justeras i alla riktningar. Vi som inte har alltför långa ben uppskattar också att hela stolen kan skjutas i längdriktningen för att komma närmare fotstödet på motsatt sida.
Fotstödet är för övrigt utrustat med säkerhetsbälte och kan därmed användas som säte om man vill bjuda någon på middag under resan. Fönsterplatserna har hela fyra fönster till sitt förfogande. Dessa är utrustade med elektroniskt styrd avskärmning som kan höjas och sänkas i två nivåer.
Mellan sätet och fönstren finns en konsol med läslampa, två enorma förvaringsutrymmen och det gigantiska bordet. I förvaringsutrymmena hittar man bland annat hörlurar från Denon, självklart med aktiv brusreducering. TV-skärmen mäter 24 tum.
Mot mittgången finns gardiner som går hela vägen från tak till golv och skapar en privat sfär helt olik något annat jag tidigare haft turen att färdas genom luften med.
Bagageförvaring finns i taket ovanför fönsterplatserna. Här förvaras även bagaget för passagerarna i mittensätena, vilket kan skapa en lite märklig situation om de behöver hämta något medan du sover vid fönstret, eftersom de då måste in bakom din gardin. Lyckligtvis finns också en rejäl låda under skärmen. Där hade jag allt som var bra att ha nära till hands under flygningen. Det hade tydligen även mina medpassagerare, för dem såg jag inte till förrän strax före landning.
Det finns dessutom två toaletter reserverade för den främsta kabinen. Den ena delas visserligen med cockpit, utan att det vid något tillfälle var ett problem. Air France har också en smart lösning: en blick upp mot konsolen i taket, och man ser direkt om toaletterna är upptagna eller lediga. Vad som däremot saknas där uppe är individuella luftmunstycken. Eftersom kabinen hölls relativt varm hade det varit skönt att ha.
När det är dags för vila plockas en memory foam-madrass fram tillsammans med en kudde av helt fantastisk kvalitet. Även La Première har sina gränser, visar det sig, för det gick inte att köpa med sig kudden hem. Sängen är uppemot två meter lång och ungefär 75 centimeter bred.
Täcket är också synnerligen behagligt, men i en lite för varm kabin blev det nästan för mycket av det goda. Då kom filten verkligen till sin rätt. På grund av tidpunkten för flygningen ville jag inte sova alltför länge, men tre timmar ostörd sömn var det minsta problemet i en sådan komfort, till och med för en dålig flygsovare som jag. Resten av resan ägnas åt serier och åt att njuta av livet. Man vet ju aldrig när man har sådan tur nästa gång.
Menyn på den här flygningen är komponerad av världens mest stjärndekorerade kvinnliga kock, Anne-Sophie Pic, och menyn är, föga förvånande, omfattande. Hela tio rätter ska man igenom om man kör hela paketet, och det finns flera valmöjligheter på de flesta av dem. Några av valen är dessutom så svåra att det helt enkelt inte går att nöja sig med bara ett.
Klockan närmar sig 23.00, så aptiten är inte helt på topp, men här gäller det att göra sitt bästa. Bordet dukas enligt konstens alla regler, och det roliga börjar med den enda rätta starten på en lång flygning i första klass: kaviar. Alla flygbolag har sin egen twist på den, och hos Air France serveras den med vispad grädde smaksatt med vodka och lime. Mycket lyckat.
Därefter följer soppan. Eftersom Tokyo är destinationen faller valet på miso. Den följs av en liten kreation bestående av bläckfisk och tång. Kanske inte kvällens bästa träff, men spännande är det likväl.
Det visar sig att bara två av de fyra passagerarna fortfarande är vakna. Med lika många flygvärdinnor som vakna passagerare tar det inte många sekunder från att ett fat är tomt tills det plockas undan. Exakt hur de håller koll på läget bakom de stängda gardinerna vet jag inte, men det är väl en del av magin med La Première?
Efter en pytteliten andningspaus byts bubblet ut mot en härlig vit bourgogne, och strax därefter trollas kvällens huvudrätt fram: vaniljbräserad oxkind med rödvinssås och skosnörespotatis. Var de franska kockarna hämtar sin inspiration ifrån kan man fråga sig, men det smakar hur som helst himmelskt. Franska ostar är ett måste, och de gör absolut inte besviken.
”Vilken dessert önskar Monsieur? Ett ’moln av choklad’ eller en pärontarte?”
Öhm, vem klarar av att välja här?
”Kan jag få båda?”
”Självklart, men då måste ni berätta vilken ni tyckte bäst om när ni är klar.”
En liten armagnac från samma födelseår som jag själv serveras vid sidan av.
Facit blev att kombinationen av det lite syrliga päronet från tarten och sötman från chokladmolnet var oemotståndligt god.
”Jag har två till, Monsieur?”
Eh, ja … nej. Jag tror vi sätter stopp där.
Måltiden avslutas med en härlig kopp te, som också ger ro i själen.
Några timmar före landning börjar jag otroligt nog bli lite hungrig igen. När jag trycker på knappen dröjer det inte många sekunder innan både flygvärdinnan och pursern sticker in huvudet genom gardinen för att fråga vad de kan hjälpa till med.
Det är alltid spännande att se vilket förhållningssätt olika flygbolag har till vilka måltider som ska serveras på långa flygningar. Jag ska ändå erkänna att det känns lite speciellt att måltid nummer två är frukost när planet landar klockan 19.30 lokal tid. Nåväl, fransmännen älskar att göra saker på sitt eget sätt, och när de gör det så här bra finns det inte mycket att klaga på.
Bordet dukas ännu en gång. Te, juice och de läckraste franska bakverken med sylt vid sidan av dyker upp. Därefter kommer en skål yoghurt tillsammans med delikat kryddad frukt. När dessa läckerheter är avnjutna dyker resans sista rätt upp. Jag har valt omeletten, som passar minst lika bra till kvällsmat som jag tror att den skulle göra till frukost.
Crew & serviceDet finns egentligen inte så mycket mer att säga. Från att man landar i Paris och hela vägen till Tokyo tas man om hand av extremt professionella människor vars mål är att göra upplevelsen så bra som över huvud taget möjligt.
På marken tilldelas man en egen ”LP-host” som följer dig genom hela upplevelsen, oavsett om det är från incheckningen på CDG eller från det ögonblick flygplansdörren öppnas efter flygningen från platsen där resan började.
Ombord är det två anställda som tar hand om maximalt fyra passagerare. Dessutom hjälper flygningens purser till vid behov.
Vid ankomsten möts man av en personlig eskort som ser till att även den sista delen av resan sker så smidigt som möjligt.
Allt som allt en förstklassig upplevelse av sällan skådat slag.
Air France har ett gediget utbud av filmer, serier och musik. Dessutom finns ett ”moving map” som kan anpassas efter eget önskemål. I La Première får man en 24-tumsskärm, och i sidokonsolen finns även en fjärrkontroll där man bland annat kan följa kartan.
Brusreducerande hörlurar från Denon finns tillgängliga, utöver en vanlig hörlursutgång om man hellre vill koppla in sitt eget headset.
Air Frances nya säkerhetsvideo är också värd att titta extra noga på. Den är god underhållning i sig och så ärkefransk som det bara går.
👝 Amenity kit
Det saknas sällan faciliteter när man flyger första klass, och La Première är inget undantag. När man kommer ombord ligger tofflorna redo. De är förpackade i en praktisk påse som också kan användas till att förvara skorna i, tillsammans med ett litet skohorn.
Strax efter att jag satt mig kom flygvärdinnan fram med ett amenity kit i en mycket lyxig förpackning. Inuti dolde sig de vanliga sakerna, som ögonmask, öronproppar och annat smått och gott. Favoriten är nog den stiliga pennan med den bevingade sjöhästlogotyp som Air France är känt för.
Dessutom innehöll kitet diverse hudvårdsprodukter från Sisley. De blev på den här resan en fin resegåva till min bättre hälft, som var hemma medan jag flög halva världen runt i lyx av en annan värld.
Så småningom dök även en pyjamas från franska Jacquemus upp. Den är mycket behaglig och kommer nog att hålla minnena vid liv långt efter hemkomsten, nu när den fått en plats i pyjamassamlingen.
Det sista urvalet av praktiska småsaker hittar man inne på toaletterna. Här fanns tandborstar framlagda, och dessutom hudkräm och sminkborttagning tillgängligt för den som behövde.
KONKLUSION
Air France La Première 777
Till slut är det kanske en sak ni undrar över: Var det värt det?
Tja, det beror på hur man väljer att räkna. Prislappen, frågar ni? Priserna varierar beroende på rutt och tillgänglighet. Det stora internet uppger att de gärna ligger på runt 1 500–3 500 USD, kanske ännu lite högre.
Den här aktuella dagen låg priset strax under 30 000 norska kronor (cirka 28 000 svenska kronor) – onekligen en rejäl prislapp.
Upplevelsen, däremot? Obetalbar.
Det här är verkligen toppnivå, och jag unnar alla poängjägare att få uppleva det minst en gång under poängkarriären. Och lägger man ihop flygtiden och de många timmarna i loungen finns det trots allt en rad andra saker som kostar betydligt mer per timme än vad den här resan gjorde …
👍
Det bästa
Allt var så smidigt. Ingen väntan, inga köer.
Servicen och kvaliteten, både på marken och i luften, överträffar det allra mesta.
👎
Det sämsta
Det går inte att sticka under stol med att det här är dyrt.
Nu när man har provat den tillfälliga loungen och den utgående kabinen undrar man verkligen hur den nya upplevelsen är. Det är bara att börja spara …
Total upplevelse